Sigbritt Ernalds blogg

Sigbritt Ernalds blogg

Lugnen

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2016-05-10 12:00
Vid frukosten tittade jag upp från tidningen genom fönstret och mellan de ljust gröna ekgrenarna såg jag, med fel glasögon, förstås, en faluröd vägg. Och fick för mig att det var en lagård.

Det är det naturligtvis inte, jag bor i stan och jag vet att det är en skola. Det finns inte lagårdar här. Men plötsligt och helt oförmodat bredde lugnet ut sig.

När man man blir gammal på riktigt antar jag att just det här kommer att hända – och behöver hända – många gånger. Återkomsten av barndomens fasta punkter.

Svalorna som bodde i taket på rännet i lagården vill jag höra.

När jag, för längesen nu, bodde i förorten, hände en liknande sak. Förorten var ny och okänd och full av oroligheter. Hela stan var det. Jag stod i köket när det ringde. Jag svarade och det var nån hemifrån, nån som precis som jag, nu bodde i förorten. Medan personen som ringde – det var kanske min kusin, jag minns inte riktigt – stod jag och såg mot trasmattan i hallen och plötsligt landade den och tog mark.



  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1258

På restaurang med andra gäster samt bävergäll

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2016-03-06 17:12
Jag hamnade på fiiin restaurang. Och där fylldes på. Först dök en alldeles nyss avhoppad högt uppsatt chef upp. Han såg lite blek ut och jag tänkte att hans sällskap förmodligen sagt att de nog var tvungna att muntra upp den stackarn och tagit med honom ut på galej.

Nästa som dök upp var en av de där krönikörerna som låter tala om sig och som alltid alltid tycks ha nåt att säga om allt till alla. Ibland tycker jag att han bara skriver dumheter om saker han inte vet nåt om, pratar på bara.

Ja, och där satt vi alla och åt de mest häpnadsväckande saker, mest gott, men en förfärlig sak (ett mandomsprov, gissar jag): en vodkapralin spetsad med bävergäll. Blääää!

Och man kunde få ett dryckespaket till maten.

Och efter ett tag tycktes nåt gått krönikörens kompis åt huvudet, för han började gräla på sin fru, så där riktigt skunkigt.

Som bävergäll, om man tänker rätt på saken.

Det är inte kul att sitta och äta fin mat bredvid nån som håller på så. På andra sidan satt ju hans kompis krönikören, men han sa minsann inget, han som alltid tycks ha så mycket att säga om allt.

Ett tag funderade jag på om jag skulle harkla mig och säga nåt om att han kanske ska hoppa över bävergäll nästa gång, emedan han tycks reagera alltför starkt på den sortens krydda (och inte klarar såna mandomsprov – åhåhå!.

Men jag gjorde det inte.

Och den nu före detta högt uppsatte chefen tycktes mest le en liten smula nån gång medan hans sällskap pratade. Men om jag förstått saken rätt behåller han sin högt uppsatta höga chefslön bra länge, så kanske var han bara uttråkad.

Ett tag funderade jag på om jag skulle gå förbi honom, klappa honom lätt på axeln och föreslå att han skulle engagera sig hårt i nåt viktigt. Stadsmissionen och andra frivilligorganisationer behöver alltid folk, särskilt i dessa flyktens tider. Och med den enorma erfarenhet han förmodligen har skulle han kunna göra stor nytta på en massa ställen. Det behövs folk i skolan. Det behövs assistenter på olika slags boenden. För att inte tala om städpersonal. Det behövs alltid städare och sopåkare, så mycket skit som behöver tas om hand här i världen. Vore inte det nåt att skingra tankarna med medan ni ändå uppbär er höga lön?

Men jag gjorde inte det heller. Jag sa bara gonatt till det trevliga unga paret på andra sidan om oss och skötte mig som man ska.

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1249

Tid(ning)sförändringar

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2016-02-24 10:15
Vi får inte tidningen in genom dörren, den läggs i ett fack utanför. Det är bra, för jag har erfarenheter. I ett hem jag haft stod sängens huvudända en och en halv meter från brevinkastet där den ganska tunga tidningen klämdes, kördes, dumpades in vid halvfemtiden på morgonen.

Det lät mycket. Men man vänjer sig och jag har haft det värre. I ett annat hem jag haft stod sängen i ett rum typ tolv meter från järnvägen. Det lät. Särskilt om de tunga godstågen om nätterna. Men man vänjer sig.

Fast jag undrar verkligen om jag skulle göra det numera, när jag blivit oerhört mycket mer lättväckt.

Så det är bra att tidningen stannar utanför dörren.

Fast så lätt som den är numera (i alla fall i början av veckan) kanske det kan kvitta. När jag sträcker ut handen och greppar husorganet, som är Sveriges största tidning, kan jag undra om det blivit nåt fel: Är det Ulricehamns tidning jag fått? Så tunn.

Och den kommer aldrig före halv sex. Numera.

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1247

Stora nyheter?

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2016-01-12 11:03
Skulle det vara nåt nytt?

Har inte alla kvinnor gång, mer än en gång, blivit tafsade på? Har vi inte alla redan tidigt lärt oss att det naturligtvis sker, att vanliga svenska män och pojkar gör så? Att det är nåt man måste lära sig att stå ut med?

För nästan exakt 47 år sen var jag som mest rädd. Det var den dag jag fyllde femton.

Bonnen, en kille som var några år äldre än jag, hade stått på vår gårdsplan flera sommardagar innan dess och pratat om min goa bullar och att jag ju snart var lovlig.
Han stod bredbent och putande med jordgubbskartongerna i handen och pratade med mig, om mamma och pappa var utom hörhåll, om att jag snart var lovligt villebråd.

Så den dag jag fyllde femton var jag som mest rädd.

Det var en vacker snörik kall vinterdag och jag hade tagit mig ända ner till byn, i vars utkant Bonnen bodde, för att åka pulka i en underbart lång backe tillsammans med mina vänner. Men jag var tvungen att lämna dem i förväg, ensam, för att kunna åka med mamma hem.

När jag kom ner till stora vägen hörde jag en traktor. Det var Bonnen som kom körande. På min femtonårsdag. När han kunde få börja jaga mig för att ta på mina bullar. Så jag steg ner i ett dike, gömde mig bakom snövallen, la mig så platt ner jag kunde, gjorde mig osynlig och låg där så länge jag bara kunde, ända tills han försvunnit för längesen.


  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1239

Allt går mot sitt slut

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2015-10-13 14:31
Bilen gick sönder.

Jag kraschade den fina badrumsvågen på kakelgolvet. Tusentals bitar. (En våg av glas – det låter vackert! – men är nog inget alternativ nästa gång.)

Teven krånglar.

Kylskåpet har länge rosslat på ett skrämmande sätt. Det värsta är att det inte längre finns nya kylskåp i rätt höjd. Antingen är de lägre – och sväljer betydligt mindre och så kan jag inte ha det som varken har en sval matkällare eller riktigt skafferi för var ska jag då ställa alla sylter och inläggningar – eller så är det några futtiga centimeter högre och kommer inte att gå in under det skåp det ska in under. Och då måste man väl göra om hela köket...

När jag plockar fram vinterkappan blir jag påmind om att fodret i ärmarna är trasigt. Så det jobbar jag nu på att lappa.

Och mina höstskor behöver klackas. Och min favorithatt är så smutsig att jag inte längre kan med att ha den fast jag börjar frysa om huvudet. Och nya hattar i det stuket går inte att få tag på.

Duschmunstycket släpper hela tiden från fästet och vatten sprätter åt alla möjliga håll.

Vad kan mer paja nu?

Jag har fått kallelse till mammografin.

Men då tänker jag på Laika, eller egentligen på filmen Mitt liv som hund där pojken Ingemar som verkligen inte hade så lätt, brukade tänka på rymdhunden Laika när det blev för svårt.

Så jag tänker på Laika och alla som lämnar allt.



  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1224

Taxiresa

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2015-09-25 08:23
Måste ta en taxi och för en gångs skull är det inte en invandrare som kör utan en rekti göteborgare, det hör jag. Det är mörkt, jag ser inte hur han ser ut. Han börjar prata omedelbart – om alla jävvla politiker och böggena i stan och flöktingana, men framför allt om de jävvla politikerna.

Först försöker jag konversera, sen säga emot, men väldigt snart ger jag upp och försöker istället ställa frågor för att få honom att förklara hur han tänker (läraren i mig slog alltså till).

Men inte heller det fungerar, han kör sitt rejs. Lyckligtvis är resan inte så lång och när jag kliver ur bilen och han hjälper mig att ta ut väskan, ser jag honom. Han ser på mig med stora ljusa ögon och han ser olycklig ut, verkligen djupt olycklig.

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1220

Hushållskryp

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2015-09-01 08:01
– Mal, säger jag till en arbetskamrat. Jag har fått mal. Det kom en vinglande mot sovrumsdörren, så där som den sortens djur flyger, och jag fångade den och DÖDADE DEN! Och det blev som damm i min hand. Defintivt MAL!
– Mal? säger min arbetskamrat. Såna trodde jag bara fanns i Kalle Anka.

Nädå. De finns. I förrådet finns det gott om dem. Jag har kollat mina saker, men det verkar inte vara hos mig de bor. Någon annan i det gemensamma förrådet hyser dem.

Men inne i lägenheten är de onekligen mina.

Där går jag igenom garderoberna noggrant och hittar ett litet hål mitt på ryggen på en fin Myrornakavaj som jag inte haft framme på länge. Där!

Det blir fint i garderoberna. Alla.

Bara ett problem kvar – mitt tyglager; alla mina fina tyger som fyller ett skåp, en kista och dessutom ligger travade bredvid. Att gå igenom allt det...

Eller var det inte en mal? Var det kanske mott? Såna har jag haft förr. Det betyder att jag också måste gå igenom hela köket. Förra sorten älskade mandel och nötter. De hade huserat på resterna i min mandelkvarn. Allt nötaktigt lades i plastpåsar och förslöts.

Så mycket jobb för livet!

I förrådet har jag i alla fall satt ut en malfälla.



  • Kommentarer(2)//bloggen.sigbritternald.se/#post1215

Lägesrapport

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2015-08-16 10:22
Söndag.

Östra Svealand: Soligt väder.

Spegeln: lagom solbränt och inte påfallande rynkigt, än.

Tidningen 1: Bild på ett antal personer som sitter runt ett bord med stängda munnar och händerna ihop. De blundar också. Det ser definitivt ut som om de ber morgonbön. Det ser ut som början på ett kyrkorådssammanträde. Men texten berättar att det är mindfulness på jobbet. De lär sig avslappning. "Jag tror också att mindfulness gjort dem mer inåtlyssnande, lyhörda och toleranta", säger den som lär ut detta. Det är IKEA, IBM, Nordea och andra som håller på med det. "Är det lönsamt?" frågar reportern naturligtvis. Jodå, det är det. Nog. De vet inte riktigt. Faktiskt, dessa storföretag.

Om man kopplar in Gud så blir det kanske ännu mer tolerans, tänker jag. Fast det ska man väl inte säga, för då skriker genast ett antal: IS, korstågen! Ok, vi säger nåt annat då – alltet, tillvaron; nåt som är större än människan, nåt att relatera till utanför den enskilda individen så att mänskligheten har en chans.

Tidningen 2: Det enda föreningsmedlemsantal som ökar är PRO:s. Alla andra föreningar minskar. Sorgligt.

Men det är så mycket att tänka på att jag inte gör det.

Det är söndag.

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1212
Nästa »