Sigbritt Ernalds blogg

Sigbritt Ernalds blogg

Högmässa

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2015-07-06 10:18
I kyrkan igår tänkte jag på att när jag var ung instämde jag i vartenda ord: Guds son, offer, de dödas uppståndelse, evigt liv.

Det gör jag inte längre, inte alls.

Några saker dock: som syndernas förlåtelse.

Ett tag var det svårt att inte ställa upp på allt, det kändes som om man var tvungen, men nu stör det mig inte längre.

Det som är kvar och är där är ändå så värdefullt.

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1209

Minnen

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2015-02-28 17:40

En gång gjorde en av mina systrar, min mellansyster, ett minnesexperiment. Hon och min yngsta syster satt bak i bilen när mamma stannade vid affären för att handla nåt.

– Detta ska vi komma ihåg, sa min mellansyster. Hårfrisörskan och vägen.

När hon kom hem hittade hon ett papper och ritade en krumelur på det. Det var ett sånt där lite halvhårt papper med rundade hörn som ligger i damstrumpepaket. Hårfrisörskan och vägen, sa hon.

Jag har inte en aning om vad det betydde eller om mina systrar minns det där, men jag minns det märkligt nog. Liksom en obetydlighet.

När man är ute och reser får man förstås minnen, självklart de som representeras av foton, som bilarna i den lilla staden Matjesfontein vi passerade i ökenområdet Karoo.

Blå tåget, en turistresa med tåg mellan Kapstaden och Pretoria skulle stanna för high tea. Platsen hade haft ett hotell för tbc-sjuka, där man andats hög luft, ätit brittiska lammgrytor och gått till postkontoret med sina brev. Nu tycktes man bara ha minnen kvar – riktiga högminnen av koloni – bland annat tretton veteranbilar som bogserades ut med traktor varje gång Blå tåget skulle komma.

Eller den oerhört duktige kricketspelaren vars duktighet ristats in i en sten var det enda som stod kvar och höll ställningarna i hettan på en i stort sett bortglömd kyrkogård.

Och Nelson Mandelas cell på Robben Island. Den ska alla minnas, den är världsarv.

Och en flygande Desmond Tutu förstås.

Men andra saker som inte fastnar på kort finns kanske också. Den förfärliga såsen vi fick till köttbitarna av kudu, impala och springbok till exempel. Den smakade som småbarnsgodiset ”små röda geléapor” upplösta i sprit ihoprört med grädde.

Och kanske det unga ryska par som sitter en meter från mig på en bänk på flygplatsen där jag ska byta plan och har ett allvarligt gräl. Det är lågmält och intensivt, men hennes kropp visar att hon är ledsen och hans intensiva ögon visar att han vill att hon ska förstå och att det ska bli rätt igen.

Det minns jag. Hur ont det gjorde då, när man anade att det kunde ta slut.

Jag har lust att räcka ut mina händer och liksom välsigna dem, men tänker bara tyst ”God bless God bless”!



  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1187

Möte vid honnörsbord

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2015-01-31 17:03
Tre män annonserar i DN idag Peter Wallenbergs död. På utrikiska. Det är en lång text med uppräkning av alla positioner han haft i det s k näringslivet och slutar med "His remarkable personality will stay in our memories well into the future."

Jo jo!

Jag har en gång hamnat mitt emot honom vid en middag. Jag hade Volvochefen till bordet och ansträngde mig för att vara representativ och trevlig och inte visa att jag är en liten flicka från landet som inte riktigt vet hur man ska föra sig, men snart tog samtalsämnena slut.

Likadant verkade ha hänt mittemot, för jag såg att hr W upptäckt mig. Det var i augusti och jag hade en barärmad klänning. Mina armar var väldigt bruna.

Det var kanske fel. Barärmat. Brunt.

Bordet var honnörsbordet och bredare än de andra, så hr W lutade sig lite framåt och sa:
– Så brun du är. Är du utlänning?
– Nej, svarade jag.

Detta var för sådär en tio år sen och hr W var redan ganska gammal och uppenbarligen lomhörd.
– Va? hojtade han.

Jag hade ju försökt underhålla Volvochefen och tänkte att här gäller det att fortsätta att konversera och vara trevlig så att det inte är alltför uppenbart att jag är en liten flicka från en utkanten av en liten by på landet, så jag utökade mitt svar.
– Nej, men jag har valloner i släkten. Det är kanske..

Hr W satte handen bakom örat och hojtade:
– Va?
– Jo, sa jag. Bakåt i släkten finns valloner…
– Va? hojtade hr W igen.
– Valloner, hojtade jag tillbaks.

Hr W glodde på mina bara armar.
– Näää. Det var i så fall tattarna de hade med sig, sa han.

Remarkable personality…

Snarare överklass som vet precis hur man ska göra, men kan bära sig åt hur som helst.

  • Kommentarer(1)//bloggen.sigbritternald.se/#post1182

Vem är det egentligen?

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2014-11-09 14:42
På bussen: En ung kvinna i starkturkos duffel reser sig för att gå av medan hon pratar med nån i nåt av läder med tryckknapp.

Det ser ut som en plånbok.

Ja, varför inte. Numera kan man säkert prata med sin plånbok. Pengar har ju fått religiösa dimensioner – den allenarådande marknaden, den heliga konkurrensen, bankkatedralerna... En liten bön kanske: Ge mig lite mer!

Nä, det var nog en vän hon pratade med i en mobiltelefon i nåt fodral.

Men numera ser, och hör, man allt oftare folk som inte pratar i nån apparat eller nåt fodral utan bara rätt ut. Det kan vara eftertänksamma samtal med många hmm och ja, och det kan vara högljudda gräl: "Men jag SAA ju det! Du kan då aldrig lyssna…!"

(Om man tittar noga kan man förstås se en sladd till örat.)

För trettiofem år sen jobbade jag på ett ställe som låg granne med ett mentalsjukhus. På väg till eller från jobbet, hörde jag då och då därför folk som pratade så där, men det var utan apparat, fodral och sladd, och inte var det till plånboken utan sannolikt till deras själsliga spöken.

Jag har svårt att tänka bort de där spökena; tänker att det ändå är dem dessa pratare pratar med. Och är det pengarna så är det ju nåt slags spöken...

Ursäkta om det bli luddigt. Mitt huvud är fullt av förkylning.

  • Kommentarer(1)//bloggen.sigbritternald.se/#post1166

Till skatteverket!

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2014-10-16 17:08
Så får jag ett brev från skatteverket.

HU! Bassning? Bonk?

Nej, en liten upplysning: du har inte skickat med ett av de papper, blankett si och så-24b, du säger att du tänker åberopa. Oss tillhanda senast om en vecka.

Jag rotar i alla lådor och snor snabbt ihop informationen som saknas. Inte är det mycket.

Och sen får jag ett nytt brev från skatteverket...

HUUU! Har jag gjort FEL?

Nä.

"Skatteverket har fått in de uppgifter vi bett om. Skatteverket kommer att godta din inkomstdeklaration."

Å, så skönt det är med omsorg! Få svar att man gjort sitt och gjort rätt och blivit godkänd minsann. Inte tvingas leva i ovisshet, slippa osäkerhet.

Tack skatteverket!

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1162

Många ingredienser: långkok

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2014-10-12 19:27
Igår stötte jag på ett par bland hyllorna i affären. Både paret och jag gick där och letade, jag efter dammsugarpåsar och de efter worcestershiresås till en "mustig höstgryta".

Vi bor numera i samma stad. Jag känner dem inte särskilt väl, men de har funnits i utkanten av min bekantskapskrets i trettiofem år eller så.

Vi diskuterade var denna sås och dessa påsar skulle kunna finnas i denna affär där jag brukar handla men inte hittar, för att den nyss byggts om och paret för att de tagit sig en liten utflykt till en annan del av stan.

Och vi enades om att det var väldigt sjuttiotal med worcestershiresås.

Så gamla är vi att vi minns de mustiga grytorna från då.

Och jag undrade sen hur det såg ut hemma hos dem. Jag har aldrig varit där, men i min fantasi just då – för att jag nu plötsligt träffade dem vid pastahyllan i min affär och finns här i denna stad där jag numera bor och inte i den stad jag förut bodde där jag då brukade träffa dem – tänkte jag att det kan se ut som det ser ut hos en professor – eftersom det bor många såna här: en stadsvåning med högt i tak och stuckatur, tänkte jag; en liten röd emma och en tavla med ett träd på. Och så skulle de rota längst in i ett stort skafferi efter nån annan ingrediens till sin mustiga höstgryta.

Jag är gift med en professor, men vi har ingen röd emma, så varför tänkte jag så? Det är kanske bara för att det är nån annanstans. Än då.

Och idag pajade den gamla stereon, så medan jag strök lyssnade jag först på den lilla transistorn jag hade i den förra stan, den jag köpte efter att min förste man lämnat mig utan köksradio.

Det lät bedrövligt och jag lyckades istället hitta ett par andra högtalare och äntligen lyssna lite mer på Spotify. Först Nina Simone: Ne me quitte pas! Som jag lyssnade på tillsammans med min förste man på vår gemensamma stereo, då, när jag redan kände paret. Och lite senare If you leave me now med Chicago. Den lyssnade jag ofta på innan jag träffade honom som skulle bli min förste man. Detta lämna-mig-inte. Som det ändå blev.

Och sen blir allt en enda mustig gryta i mitt huvud. Livet liksom.

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1161

Och allt det andra då?

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2014-09-11 05:50
Min själ
har en benägenhet
att vandra runt
i kroppen
och
vid behov

klämma åt

så att jag kvider

och öppnar
för allt
som gör ont

Men idag:
ozonlagret repar sig!
Om 40 år
är det läkt!

Till min hundraårsdag.




  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1155

Middagsfrågan

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2014-09-05 09:34
– Och vad blir dagens politiska underhållning? frågar mannen i mitt liv vid middan varje dag.

Alltid är det nåt; en hajpad utfrågning som inleds av sportjournalister och larviga hur-känns-det-frågor. Eller nån debatt mellan två partiledare eller andra höga partiföreträdare som diskuterar nåt de diskuterat länge och kört fast i för längesen.

Fast ibland blir det annorlunda, som när Uppdrag granskning berättat att FOI sysslat med nya bulvanupplägg och försvarsminister Enström ska uttala sig i Aktuellt.

Hon gör då en Ringholm/Maud och kör samma svar på alla frågor oavsett hur frågorna ser ut.

Fattar hon själv hur korkat det låter när hon gör så?






  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1154
« FöregåendeNästa »