Sigbritt Ernalds blogg

Sigbritt Ernalds blogg

Lila av Marilynne Robinson

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2015-12-30 18:21
Obama gillar samma böcker som jag – Marilynne Robinsons. Jag hittade hennes bok Gilead för några år sen och la den i spara-för-alltid-hyllan efter att ha läst den.

Det finns många böcker jag inte sparar. Senast är det Hans Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs? Jag har verkligen försökt att se att det är en omistlig klassiker. Det är det nog. Men å så tråkig den är.

Det kan förstås bero på att jag såg den som pjäs på Göteborgs stadsteater när jag läste litteratur en gång för längesen. Jag var ju tvungen att sitta kvar för vi skulle ju prata om den sen, men å så tråkig den var.

Jag vet inte riktigt varför böcker är trista...

Ungdomar brukar tycka att det är trist när "det inte händer nåt". När jag såg början på Star Wars 3 häromdan, bytte jag kanal efter en kvart för det hände ju inget. För mig. Så jag har förstått att jag menar helt andra saker när jag säger att "det inte händer nåt". för det ska väl vara händelse?

I alla fall njuter jag nu av Lila. Det är en kärlekshistoria och om det är något som numera tråkar ut mig är det såna, men den här är så försiktig och så egen.

Inga upprepningar! Det är alldeles för många böcker som är upprepningar.

Känn:
"Hon tyckte om att tvätta. Ibland kom det fiskar upp efter bubblorna. Lukten av tvål var lite skarp, liksom lukten av floden. I det vattnet kunde man skölja rent. Det kunde vara lite brunt efter ett ordentligt regn, jord från fälten, men dyn sköljdes bort eller sjönk. Hon tyckte att hennes tröjor och klänningar liknade varelser som aldrig velat bli födda när de skrumpnade ihop och sjönk i vattnet som om de bara ville bli lämnade där, kanske för att hitta ett djupare vatten. Och när hon tog upp dem, höll dem i deras axelpartier, såg de ut som ren trötthet och sorg. Men när hon hängde dem över en lina och lät vattnet droppa och solen och vinden torka dem började de likna något som kunde leva."

Det är kanske inte allra bästa stället... Men jag tycker mycket om det. Det händer nåt. Hon ser.

Det är nästan som att gå i skogen. Kanske för att hitta djupare vatten.


  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1238

Gerontosegmentet

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2015-05-17 18:32
När jag i fredags stod och stekte sparris, hörde jag ordet gerontosegmentet på radio. Det handlade om film. Filmen som tillhörde gerontosegmentet handlade om två par där männen blev kära i varann. De var över sjuttio och det tyckte de visst var lite gulligt, de som pratade, men fnissade avvisande och fortsatte med nån film jag absolut inte vill se.

Nu har jag just läst ut två böcker – Flickvännen av Carolina Ramqvist och Känslan av ett slut av Julian Barnes. Den senare hör dit, till gerontosegmentet.

Fr Ramqvist har skrivit en fortsättning på Flickvännen och jag tänkte att det var intressant med en kvinna som levde ihop med en kriminell man, så när jag hittade den i pocketaffären köpte jag den.

Men nä.

Den handlar om en helg när Karins kriminelle man gör nåt, smugglar kokain eller rånar en bank, och hon går runt i den blanka lyxvilla han köpt åt henne. Hon röker och springer en runda med hunden och knullar med grannen bara så där och bjuder sina väninnor på en middag de inte äter upp. De har alla samma sorts män för ingen annan kan tillåtas tydligen, och hon är urtjusig för hon har varit modell och huset är just så där blankt. En stor plåtlåda med liljor i stor vas på rätt ställe. Instängt. Som ett fängelse.

Usch. Ointressant är hon den där Karin, tycker jag. Men heja mig, jag läste ändå ut den.

Sen började jag på nästa: Känslan av ett slut. Och njöt. (Och av språket!)

Den handlar om pensionären Tony som har "ett stråk av sitt förflutna att omvärdera". Han har levt ett vanligt liv och varit fridsam av sig. Han har vet liksom hur han haft det, tänker gamla kloka tankar, men så får han ett brev som gör att han måste tänka om när det gäller det som hänt.

Så har vi det, vi i gerontosegmentet. Inget är så självklart som vi själva tänker och definitivt inte så som ungdomarna tror.

Det tänkte jag på för några år sen när jag mitt på ett övergångsställe mötte en före detta. Det var mitt i vintern, jag hade hade hatt. Han var mycket gråhårig och mitt där på övergångsstället var ändå hans ögon sig lika och den lilla välbekanta fisken slog ett slag med sin stjärt i de nedre delarna av mig kropp.

Och runt omkring oss rörde sig yngre människor som bara såg en gubbe och en tant i hatt.

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1201

Avbruten tantläsning

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2015-03-13 11:06
Hon har fått Augustpriset, Kristina Sandberg, för Liv till varje pris, den tredje boken om Maj som blir med barn när hon är ung, gifter sig med fadern som hon knappt känner, blir hemmafru och förblir det.

Det lät härligt. Tre tjocka tantböcker. Jag hittade ettan, Att föda ett barn, i pocket. Bilden på framsidan var som tagen ur föräldragenerationens fotoalbum: ett rum med randig matta, lampskärm med pressade blommor, pinnstolar.

Jag tänkte nog att detta kommer att bli riktigt intressant och började läsa.

Men på sidan 163, när Maj just har gift sig och magen börjar bli ordentligt i vägen, lägger jag ifrån mig boken. Det ska bli Majs första jul med den nye maken. Hon är bara 19 år, hennes familj bor långt bort och hennes nya släkt tycker inte alls att hon ska åka bort över jul. Hur skulle det se ut? Nygift och borta första julen. Hon tänker på sin mamma som har tuberkulos, på hur hon gjorde jul.

Men nu ska hon ju fira jul med den nya släkten som är av en helt annan sort, en annan klass.

Och på sidan 153, tre dar före julafton, får hon panik och tänker att det måste bli jul. Och hon tänker att det är en befrielse. Hon ska göra som hon själv vill. Det ska bli rent under, hon ska storstäda och baka och inte göra syltor utan modern mat som köttbullar och ansjovisgratäng. Och skinka. Tre dar. Men fönstren kan inte vara smutsiga och julgardiner måste köpas och sättas upp och knäck kokas och… Det ska inte hängas pynt över smutsen.

Här börjar jag få panik och lägger ifrån mig boken.

Och tänker att för en annan generation är det kanske bara intressant läsning: "Jaså, var det så man tänkte!" Men jag känner lukten av bonvax från köksgolvet på julaftons morgon genom alla år sen min barndom.

Och det vibrerar nånstans i hjärttrakten.

Allt det där som MÅSTE göras om man är en duktig kvinna. Från grunden ska det göras. Inget fusk. Rent under.

Igår upptäckte jag att det var ett litet hål i trosorna, i resårkanten upptill och jag hejdade mig: ska jag byta? Tänker om det händer mig nåt under dan så jag hamnar på sjukhus. De kommer att se att jag inte är hel och ren under. Det sa mormor att man måste vara.

Det finns en bild på henne och alla hennes syskon utanför den lilla parstugan de bodde i. De är uppsträckta och vattenkammade och helt säkert hela och rena under. För hur kunde de annars visa nåt slags värdighet i den fattigdom som var deras.

Hon blev också med barn när hon var 19 år.

Sandbergs berättelse tar tag i min kropp: det är där det fortfarande sitter – kön och klass.

Boken får ligga ett tag. Jag flikar in med annan läsning tills jag lugnat mig.


  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1189

Tjocka amerikaböcker

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2014-11-12 18:15
Slut på gamla boken – Amerikanah av Chimamanda Ngozie Adichie. Den handlar om en nigeriansk flicka som flyttar till USA och tillbaks igen. Lite många ord kanske (586 sidor) , men insikter om hur lika den amerikanska och svenska kulturen är:

"Jag vill inte ha ett barn lever på beröm och förväntar sig guldstjärnor och som är uppkäftigt mot vuxna och kallar det att uttrycka sina känslor."

Minsann! Så kan det alltså också vara i Amerikat.

Men nu har jag börjat på en ny bok. Papperssidorna i den är så märkligt lena. Jag stryker med handen över dem. Vad månde bli av denna läsning på 690 sidor (Joyce Carol Oates – det är inte klokt vad de kan spotta ur sig ord där borta): De fördömda.

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1167

Varför alla dessa deckare? Igen.

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2014-07-24 10:43
När jag var klar med Torgny Lindgrens bok, gav jag mig på en deckare.

Minsann.

Jag är rätt trött på deckare, de översvämmar ju varenda bokhylla, men om det är är driv i dem, får jag upp läshastigheten igen. Den har saktat av lite för mycket av Lindgren. I hans texter måste varje ord läsas, bara för njutningens skull, och så kan inte alla böcker läsas.

Så en deckare – Arnes Dahls Hela havet stormar som jag fått i nåt sammanhang. "Intensivt spännande på ett sätt som matchas av få andra deckarförfattare", stod det på framsidan. Och ja.

Jag rusar igenom den, men jag kan ändå inte känna att jag har lust till en deckare till. När jag närmar mig slutet får jag den där var-detta-allt?-känslan. Tomhet.

Innehållet och språket ger inte den där svällande fridsamheten i bröstet som t ex Lindgren eller Munro kan ge. Intrigen skapar förstås spänning ett kort tag. Förströelse. Underhållning.

Det ska väl så vara, men det där att det fortfarande skrivs och läses så enormt mycket deckare, det kan jag inte släppa.

Häromdan pratade jag med mig svägerska som läser många och undrade om hon kan skilja den ena historien från den andra. Nä då. Det börjar bli för mycket, för likt, och vi gick över till att prata om Dorothy Sayers förälskelse i lord Peter Wimsey och Sjövall Wahlöös samhällskritik och de eleganta miljöerna i Poirotfilmerna och spänningen när Josephine Teys nystar upp ett historiskt dödsfall.

I stort sett allt annat är en enda … pölsa.

När jag närmar mig slutet av Hela havet stormar tänker jag också att det är opium för folket, en saga om svåröverblickbara konspirationer på hög nivå och hjältar som räddar oss. Och som då ger nåt slags tröst, kanske. Men också befrielse från ansvar och klarsyn.


  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1142

Mina dofter

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2014-07-17 09:41
Torgny Lindgrens senaste, Klingsor, är på nåt sätt lite sorglig, mer än Minnen och andra före. Men det gör inget, för språket, språket – ljuvligt.

Och den stadiga förankringen i det vällustigt bondskt jordiska.

Klingsor hamnar till exempel i en parfymaffär i Paris och hittar en väldoft som heter Goudron, tjära:

"Vätskan doftade verkligen just så som Gammklingsor alltid önskade att hela släkten och familjen skulle dofta. Nu och i all framtid. Under Goudron försvann alla andra dofter. Det var en okonstlad och intensiv vällukt av myrmarker och kalhyggen och den lade en tidlös och kryddstark välsignande hand över alla andra, mildare dofter."

Jag undrar var man får tag på den parfymen.

Jag skulle nog vilja ha den lite uppblandad förstås. Med doften av just hållandes på att steka nyplockade kantareller i smör.

Och kanske nåt mer; Klingsors livrätt är ett slags pölsa, gjord på diverse som blir över när man slaktar. En av de viktigaste ingredienserna är njurtalg. När den kokat med "ger den rätten den fulländade, runda och milda smaken, påminnande om slakt och lagårdsdofter och nyslaget, räfsat hö".

Lite det också.

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1139

Sic!

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2014-05-24 10:58
Om Nathan Söderbloms barn:

"Flera av sönerna orsakade föräldrarna bekymmer. För döttrarna gick det bättre. Brita, Lucie och Yvonne blev alla biskopinnor."


(Ur recension av Helge Nevéus i lokaltidningen av I skuggan av Nathan – texter av Helge Söderblom; sammanställda av Omi Söderblom)

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1125

Den sanna historien om Pinocchios näsa

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2014-05-08 10:51
När temperaturen gick ner och våren i stå, längtade jag efter nåt skojigt.

Den bok jag fastnat i och inte kom vidare med var Elin Wägners Pennskaftet; inte för att den var ointressant alls, utan för att det var en kärlekshistoria där som jag inte hade lust att läsa. Trist. Kärlekshistorier intresserar mig sällan numera.

Så när jag gick förbi en bokhandel köpte jag GW:s senaste, Den sanna historien om Pinocchios näsa, tjock och go. Tjocka böcker är gott och senast jag läste GW var det skojigt.

Och ja… Det är lite skojigt, intrigen är bra, men när det gäller den där Bäckström... Han är värsta sortens äckelmacho. I förra boken dominerade han inte lika mycket och det otrevliga är att jag nu inte kan låta bli att höra GW:s fnysande framställningskonst när Bäckström säger nåt.

Eller undra om GW tänker lika mycket på pengar, sex och mer pengar, och sex igen, eller mat och mat och mat, eller på att stjäla, som Bäckström gör när han tänker.

Man ska aldrig blanda ihop en författare med hens verk, har jag lärt mig; och det vill jag bestämt hålla på! En författare ljuger, så är det. Lånar och ljuger.

Och så blir jag så trött på Bäckströms Supersalami (hans lilla snopp) och hans: Jag hör vad du säger.

Det är fler i boken än han som säger: Jag hör vad du säger.

Ett råd till GW – stryk! Det är för många som säger så. Det håller inte. Du tycks ha slarvat. Eller så ljuger du för dåligt.

För frasen "Jag hör vad du säger" tycks ofta innehålla en tyst fortsättning som tolkar hela uttalandet: "Och jag skiter i det". Och den kör inte alla.




  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1120
Nästa »