Sigbritt Ernalds blogg

Sigbritt Ernalds blogg

Om Munros noveller

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2013-12-11 21:07
Eftersom Alice Munro fått nobelpriset, pratar vi om hennes böcker, men jag vet aldrig riktigt vad jag ska säga om dem. Bara att de är sååå bra. Jag vet inte varför, men så läste jag vad Richard Ford skrev om henne i DN häromdan:

"Men jag klarade aldrig av att läsa en av hennes noveller från början till slut i en sittning (vilket gjorde mig frustrerad), och jag kunde aldrig komma ihåg hela novellen när jag väl hade läst klart den. På samma sätt fann jag det näst intill omöjligt att berätta för andra vad en Alice Munro-novell "egentligen handlade o m"; och jag kunde aldrig parafrasera någon av hennes noveller, hur mycket jag än försökte komma åt dess själva kärna. Jag fann också att jag kunde läsa en av Munros meningar och genast tvingas läsa om den – trots att den inte var syntaktiskt komplicerad eller utstuderad. Det var som om något låg förborgat i hennes meningar. Jag kom med tiden att förstå att Munro såg möjligheten till en novell på platser, och i människors beteende, där andra (till exempel jag själv) aldrig kunde ha föreställt sig att det fanns stoff till en novell – tills vi såg vad hon hade åstadkommit (och då blev det ju uppenbart)."

Just så!

Det är bara att instämma. Och om jag nu bara tar mig i kragen och bestämmer mig för att böcker kan läsas på engelska också, så har jag massor kvar.

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1071

Giv mig min son ditt hjärta

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2013-10-21 18:06
Fick Eskil Francks Giv mig min son ditt hjärta. Han berättar om sin uppväxt i en gammalkyrklig prästfamilj på västkusten på femtiotalet. Det är ganska längesen. Han är några år äldre än jag och vi var verkligen ingen prästfamilj men ändå känner jag igen mycket.

Gudstjänsten. Vi gick ju dit, far sjöng i kören och jag gick i söndagsskolan. Jag tyckte om att gå i söndagsskolan; minns att jag en gång fick min mor att cykla med mig ner till kyrkan fastän hon sa att det var nattvardsgång just den söndan. Det var antingen söndagsskola – oftast – eller nattvardsgång som var något mycket allvarligt och inte fick slarvas med och därför förekom mycket sällan.

När vi kom ner till kyrkan gick farfars bror, som var kyrkvärd, och vek ihop den långa långa långa duk som brukade ligga över altarringen för att skydda den från vinspill. Och jag hade varit så envis. Men inte var det söndagsskola.

Franck skriver om predikan. Den inleddes med lite prästprat, som jag minns det, och sen skulle man läsa fadervår tyst med nedböjt huvud innan det fortsatte med ännu mer prästprat. När det skulle bli nattvard kunde prästen, efter att gudstjänsten var slut, gå ner i gången och ställa frågor till församlingen som om det vore husförhör. Men han svarade själv på frågorna. Nästan jämt, tror jag. Jo, det var nog nån urgammal tant som nån gång sa nåt.

Han hade i alla fall sin långa svarta slängkappa på sig. Den liksom böljade efter honom. Stiligt men lite obehagligt. När jag långt senare var på besök i en prästgård låg det en sån lång svart kappa på en häck. Ungarna har den och leker Dracula med, sa prästen som bodde där. Jag förstår nog det jag.

Det känns så väldigt längesen.

Bakom mig tickar en klocka. På omslagsbilden till boken skymtar ett väggur. Just nu tycks det mig som om det bara är sånt som är sig likt. Bara tickandet.


  • Kommentarer(2)//bloggen.sigbritternald.se/#post1056

Bön

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2013-02-22 10:51

Jag läser En dåres försvarstal och om Alva och Gunnar.

Gunnar tuktar Alva, handgripligen. Hon underordnar sig och lyfter upp honom, kallar honom furste. I alla fall så långt jag läst. Och hon försöker hitta på strategier för hur hon ska få lov att vara nåt annat än piga åt honom.

Och Strindberg då: "Jag är brutal om det så skall vara, men aldrig vulgär, jag dödar, men jag sårar inte, jag säger ut det rätta ordet när så krävs, men jag samlar aldrig lömska tvetydigheter, jag hittar själv på mina anfall, födda av en slump, framkallande av situationen, men jag citerar varken operettkvickheter eller skämttidningar."

Ja ja...

Men jag har en liten bön:

Käre Gud! Du som har raka rör till en viss person i centrala Rom, åtminstone månaden ut, och vet hur det står till – skona oss alla för den Hemskaste av dem alla, Berlusconi. Du får göra det hur du vill.

Amen.

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post978

Det är dags att tänka på hjärnan!

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2012-09-21 11:07
"Det är dags att tänka på hjärnan" står det i husorganet. Sannerligen!

Följande ska man (naturligtvis) göra:

* inte ha kontorslandskap.

För det tar 25 minuter innan man har full koll på det man gör igen om man blivit störd. 25 minuter! "Räknar man ihop den tiden, verkar det som att arbetarna aldrig riktigt var helt fokuserade på sin uppgift", säger hjärnforskaren Katarina Gospic om ett resultat. Sic!

Enskild ro. Stillhet. Det behöver hjärnan och jag.

*sova ordentligt och inte jobba över. Ju fler timmar, desto sämre jobbar vi.

Efter en viss tid, en viss uttömning av tankeresurser, är hjärnan bara fylld av mos och det enda man kan göra är att flytta papper från höger till vänster och tvärtom. Och ändå ska det då räknas som jobb. Fast man egentligen inte gör nåt. Vad är arbete egentligen?

* inte tro att miljonbonusar ger bättre resultat. Forskning visar, säger hjärnforskaren, att när personer som ställs inför utmaningar som kräver tankekraft motiveras med pengar, presterar de sämre. Sämre. OBS! SÄMRE. De enda som kan behöva det är folk med tjatigt ensidiga jobb, för hjärnan behöver lagoma belöningar.

Jag tänker att det är tur att lärare har såpass lite betalt ändå. Hur skulle det se ut i skolorna om de också fick miljonbonusar?

Sic! Sic! Sannerligen sannerligen!

Men böcker behöver hjärnan. Det står inte i artikeln, men jag vet. Följande står nu på min önskeläslista:
Vad är pengar av Andreas Cervenka
Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk
All I want for Christmas is planekonomi av Sara Granér

Möjligen kan dessa böcker tyckas ha en viss slagsida, men det är precis den belöning min hjärna vill ha.

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post919

Om Sommaren utan män

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2012-09-14 09:48
Just nu är jag tyvärr tvungen att läsa en machobok, så jag suger fortfarande lite på den förra, Sommaren utan män av Siri Hustvedt. Den kände jag mig hemma i.

Tvångsläsningen känner jag mig tyvärr också hemma i, mer än nånsin: Ondskan av Jan Guillou. Pojkar som kämpar om makten, helst med våld, internatskola med pennalism, pappa som slår sin pojke. Allt finns fortfarande här.

Det är oerhört tröttsamt.

Sommaren utan män handlar om Mia. Hon är dumpad av sin man efter trettio års äktenskap. Han behöver en paus. Pausen är en ung fransyska på hans labb. Han är professor. Mia blir så förvirrad att hon blir inlagd. Sen undervisar hon tonårsflickor i att skriva poesi och blir indragen i deras tonårsplågor. Hennes mamma är gammal, men alert. Dottern är underbar, förstås.

Det är inte alls så att jag är dumpad av en professor, tvärtom. Väldigt tvärtom. Men det där med skilsmässor. Mina föräldrar bodde grannar som barn och blev ett par i tidiga tonåren. Sen var de alltid tillsammans. Så har deras barn inte gjort.

Vid den först skilsmässan blev min mor förtvivlad, vid den andre kanske också. Jag vet inte. Jag hade all möda i världen att hålla näsan ovan ytan och slippa bli inlagd. Vid den tredje sa hon att det nog blir bra så och vid den fjärde suckade hon och sa:
– Jag har förstått att det är så folk gör nuförtiden.

Hustvedt skriver på det där sättet som gör att man inte efteråt kan berätta vad som hände. Hur gick det? Hur såg den dramaturgiska kurvan ut? Jag vet inte. Jag bara är i boken så länge den pågår och det är bara så bra.

Men den slutar nog lyckligt, mannen återvänder. Det är provocerande.

Fast sånt händer ju. Kanske händer det oftare när man levt länge tillsammans. Man inser att folk är som folk är mest och ingen annan är allt det där som man önskade sig. Det är sånt som kommer med åren. Möjligen finns där nån annan som upptäckt samma sak.

När Mias man är trött på pausen hör han av sig. Hon säger åt honom att uppvakta henne. Det är bra.

  • Kommentarer(3)//bloggen.sigbritternald.se/#post917

Det bästa av allt

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2012-07-23 19:27

Varje morgon tar jag dödsföraktande på mig linne och shorts och går ut på balkongen.

Sen går jag in och tar på mig fleecetröja.

Varje kväll ser jag på väderprognoserna. Det är samma karta varje kväll – ett Sverige med små solar delvis täckta av små droppande moln eller moln med blixtar.

Dessutom har Berlusconi meddelat att han tänker kandidera igen. Det var en stor hemsk bild på honom i husorganet.

Så idag gav jag upp och tog på mig långa byxor och jag är förkyld och känner mig nu totalt försoffad.

Och euron gungar.

Det är som höst.

Men jag har läst ut en bok, en tidig tantsnuskroman (utan särskilt mycket snusk), en Sex and the city från 1958 – Det bästa utav allt an Rona Jaffe. Man ville veta hur det gick, det var allt, men jag är glad att det förmodligen är lättare för tjejer nuförtiden när det gäller slippriga chefer och drömmen om Den Stora Kärleken.

Men jag undrar jag.

Det bästa av allt just nu vore lite mer sol och värme.

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post892

Vad ska jag nu läsa?

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2012-06-06 18:54

Så nu behövde jag då en ny bok att läsa. Det är omöjligt att inte ha en bok. Hur klarar sig folk utan?

Men vad?

Det är gott med pocketböcker. De kan vara nästan hur tjocka som helst utan att det gör ont i tummarna när jag håller dem ovanför ögonen i sängen om kvällen.

För oerhört längesen, när jag gick i gymnasiet, hade jag hemskt ont ett tag för jag hade åkt pulka och bumpat hårt på svanskotan (som jag skadat redan i femman, den blev skev för alltid, så det är tur att jag är svanslös – hur skulle det sett ut med extrem stv*) och sänt en rekyl upp i nacken så den värkte. En snäll lärare lånade mig ett fiffigt litet bord som kunde höjas och sänkas och vinklas efter behov. Finns det såna nu?

Men pocket finns.

Jag har en liten hög som verkade intressanta i butiken. Men nu? Cirkeln? Handlar om tonårsflickor. "Apokalypsen härjar i Bergslagen."

Något står mig upp i halsen. Tonåringar, flickighet eller apokalyps?

Nej, den orkar jag inte läsa.

Darling river då? Augustprisnominerad. "En melankolisk roman om barnet utan barndom och kvinna utan framtid."

Varför har jag skaffat de här? Fanns det inget annat? Jag längtar efter fler Alice Munro. Eller ska jag börja göra något jag aldrig gjort förr – läsa om. Är jag gammal nog för det?

Olof Lagercrantz skriver i Om konsten att läsa och skriva att "när vi läser för andra gången är det som att ... se vårt eget liv strax innan vi ska lämna det". Det är kanske det jag vill.

Kanske ska jag läsa om Lagercrantz bok. Eller Gilead av Marilynne Robinson, den tyckte jag mycket om. Man måste väl tycka om det man ska läsa igen i alla fall.

Eller finns det nåt i bokrummet jag inte läst och som skulle kunna ge mig lust. Natt klockan tolv på dagen, en modern klassiker; Koestler.

Eller? Tips!

Det ska inte handla om karlar som lyckas eller misslyckas, inte om hur pojkar blir män, inte deckare, och absolut inte kärlek. Eller ha dåligt språk.

Tips?


* svans till vänster, jfr ptv

  • Kommentarer(1)//bloggen.sigbritternald.se/#post871

Syndaflodens år

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2012-06-03 14:07

Det regnar; iskallt. Förra veckan tänkte jag bränna mina slitna tassar som ett offer åt solen. Kanske hade det hjälpt. Kanske är de på väg ut av sig själva förresten.
Nä, jag tror inte på magi.

Vad ska man tro?

Nu regnar det fortfarande, men solen slängde just en liten stråle mot marken framför mitt fönster.

Har läst ut Syndaflodens år av Margaret Atwood.

"Syndaflodens år är en roman, men den allmänna inriktningen och många av detaljerna ligger skrämmande nära den faktiska verkligheten", skriver författaren i efterordet. Jag vill inte tänka på det, men där finns olika slags genmodifierade djur, mänskor som gjorts för att vara maximalt lyckliga och allt möjligt konstigt, men fullt tänkbart, en viruspandemi; och hetta hetta hetta. Fullt tänkbart alltså.

Nu glimtar himlen lite blått strax ovanför.

I slutet är nästan allt över. För människan.

Varför läser jag sånt här?


  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post870
« FöregåendeNästa »