Sigbritt Ernalds blogg

Sigbritt Ernalds blogg

Övergång till västgötska

LångagärdetSkapad av Sigbritt Ernald 2015-01-11 13:16

Inte mycket
man
jag

...

en!

Inte mö
en
kan göra

kan göra
när ens skog
blåser ner

kanske

jallefall

himla blåsväder
där i trakta

träna kan legga
huller
om buller

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1178

Igen

LångagärdetSkapad av Sigbritt Ernald 2013-12-19 16:43
På teve är det en massa matprogram men man får inte längre veta nåt substantiellt om maten eller hur man gör den. Det är mest tävlingar och kändisar som känner och känner. Så ibland försöker jag köpa nån mattidning bara för att läsa lite om mat för det är kul att få veta mer.

Häromdan stod jag och valde mellan det-fixar-vi-så-lätt-så-lätt-till-hela-familjen-tidningar och kolla-så-krångliga-saker-vi-kökskarlar-kan-tidningar och fick då syn på en jag inte sett förut: Äkta mat.

Äkta mat: Från grunden på lokala råvaror. Galen i kål. Korv 2.0. Bästa senapen gör du själv. Hemkört smör, hippt & gott. Skinka utan nitrit. En glad gris är en gottegris. Varsågod, maten är konserverad.

En hipstertidning kanske. Nåt fick mig att tänka på rutiga skjortor och skägg.

Jag bläddrade igenom den och sen kom sorgen. Som en smocka. För Långagärdet. Som bara är mitt i mitt minne i mina händer av hur man föder upp en gris, slaktar den, gör korv; odlar kål, syrar, konserverar i glasburkar i stor gryta, lagrar äpplena; hur man gör smör och ostkaka med bittermandelsmak. Åkrarna. Myllan. Hur man går in i jordkällarna.


  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1075

Min tröst

LångagärdetSkapad av Sigbritt Ernald 2012-12-17 17:27

C visade mig entusiastiskt en artikel om en ung kvinna som säger att vi måste ändra på vårt sätt att leva.
– Det är som på 70-talet, säger hen. Hon pratar om att ställa om till en bättre värld. Som Framtiden i våra händer och allt det där.

Jag börjar läsa, men fastnar i andra stycket: "Gården betyder jättemycket för mig."

Ja.

Jag har nog alltid tänkt att när det j-a elände är här, det där jag har känt komma, kan jag alltid åka tillbaks; odla potatis på Nerslätta och morötter på Morfarafarafaralöcka, ringblommor vid knuten. Sticka händerna i jorden och veta att den kan man ändå alltid få att ge det nödvändiga. En välbearbetad och väl underhållen jordabit.

Så att jag i alla fall inte behöver äta livrem och gräs som Historieätarna när de levde som fattiga under frihetstiden.

Så tänkte jag kanske.

Så känner jag.

Men jag har i alla fall min lada. Fattighusets gamla. Dörren till vänster är fattighjonens dassdörr. De fick inte heller mycket att äta, förstår man. Åkrarna runt är igenplanterade. Jag får väl bryta upp marken igen. Och vinterbona.




  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post952

Riktad info

LångagärdetSkapad av Sigbritt Ernald 2012-11-08 17:27

Hela tiden kommer det en massa papper till skogsägaren som nu är jag. Det senaste jag fick var en inbjudan: "Lär dig dekorera till advent. Tillfälle att lära dig binda kransar."

Jag kan gott se min far, den förre skogsägaren, sitta vid ett bord i en upplyst bygdegård i den mörka novemberkvällen tillsammans med en grupp andra starka män med grova nävar. Jag kan se dem sitta där med en stor hög granris framför sig på ett bord och nån käck kvinna som håller upp en krans och visar hur man snor ihop och binder och sätter i små kottar och röda pinglor.

Nä. Det kan jag inte alls se för mig. Detta är kanske en inbjudan speciellt för kvinnliga skogsägare.

  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post938

Skogsfrun, det är jag det

LångagärdetSkapad av Sigbritt Ernald 2012-09-07 13:45

Skogsfrun. Det är den blekgula blomman här i bakgrunden (som i verkligheten mest är blek faktiskt). Jag smög in henne när jag hade skrivit på papperen och betalt och nästan vågade känna att jag var skogsägare.

Idag kom den första trycksaken: Vi skogsägare. Till Sigbritt Ernald.

Skogsfrun, det är jag det.

Skogen var mina föräldrars, det är min barndomsskog. I den växer granar och en och annan tall; blåbär, hallon, kantareller och annan svamp; älgar och rådjur och harar och nu är den min. Den inte särskilt stor, om man jämför, men ändå. Min.

Jag tänker inte själv hugga och sånt, men det gjorde min far. Han högg på andras marker också och han hatade snö på granarna. Under tiden som han högg. När han blev gammal började han hålla med om att det var rätt snyggt.

Men att få en massa snö över sig och in på ryggen är inte skönt. Han kom hem våt och ofta lite ilsken, hans kläder luktade starkt och gott av pappa och skog och han lutade sig över sin motorsåg och slipade de små sakerna på bladet, vad de nu kan heta.

I mitt nya husorgan, Vi skogsägare, finns massor av gubbar (specialisterna på jord och skog, står det i en av annonserna) och maskiner jag aldrig anat fanns – plan- och släntklippare, trädklippare, timmermatare, combitracar, vedprocessorer, slåtterbalkar och vinstmaskiner (ja det står så). Och köttkvarnar; men där känner jag mig hemma.

  • Kommentarer(2)//bloggen.sigbritternald.se/#post914

Dubbelheten

LångagärdetSkapad av Sigbritt Ernald 2012-02-13 18:11
Jag drömde om mitt barndomshem igen.

Mina systrar säger att jag borde gå till terapeuten med det där.

Jag drömde att vi kom till gården och De Andra som äger den, nu var inte hemma. Vi gick runt och tittade, det var öppet i lillstugan. Utanför växte det slånbär. Bären var mogna och stora som pingisbollar. Jag plockade dem och hittade en såsskål i rostfritt stål som jag tryckte ner dem i. De var saftiga. Sen ställde jag dem högst upp på ett skåp i lillstugan där jag trodde att Hon Som Köpt inte skulle hitta dem.

Så letade jag efter den knallgröna stolen, den som har en sits formad efter rumpan. Den stod i ett hörn, men benen var avsågade mitt på, ryggstödet var halvt och sitsen väldigt sliten.

Men Hon Som Köpt hade hittat mina slånbär.

Jag vaknade.

Stolen är hel. Jag har den.

Härommorgonen hörde jag Lars Krantz, han som byggt upp Rosendal och Wij trädgårdar i Ockelbo. Han berättade att när han bodde i stan längtade han hela tiden ut på landet och när han sen flyttat ut på landet, längtade han hela tiden till stan.

Svid, svid, tänkte mitt hjärta.

I stan finns rörligheten och intellektet och på landet skönheten och tryggheten. Sa han. Och jag visste att det är just så. Aldrig att jag tänkte, när jag flyttade hemifrån, att intellektet var så viktigt att jag måste ge mig iväg. Nu inser jag att det är så. Och tryggheten och skönheten är det jag lämnat.

Men det fanns alltid där hemma.

Tills nu.


  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post819

Sorgehus

LångagärdetSkapad av Sigbritt Ernald 2012-01-24 20:26

I natt drömde jag om Långagärdet. Vi skulle plocka ut allt, städa, rensa; allt allt. Vi var i lagårn och plockade spik. Sopade. Vi var många.

Det kom och gick folk över gårdsplanen. Runa sa att vi var tvungna att säja det till dem som skulle ta över, att folk gjorde så. Gick över gårdsplanen.

Sen skulle det vara fest. Alla skulle ha med en stol. Grannarna och andra kom bärandes på fällstolar och randiga campingstolar och satte sig.

Moster Anne-Maj log. Hennes ben var smala och hon var vackert rosig om kinderna. Jag tänkte att min kusin var lik henne.

Gun-Britt ställde sig upp och började sjunga på en slagdänga från femtiotalet. Inte visste jag att hon kunde sjunga, det har jag aldrig hört, hon har inte varit med i kyrkokören.

Jag vet inte vad det var, jag kände inte igen den. Men sen hjälpte Sture till. Han hade på nåt sätt hamnat på knä på golvet men reste sig och sjöng tillsammans med sin fru:

Då leker inga barn tafatt, då finns det inga glada skratt, då är solen kall. Gud gjorde ej gröna små äpplen, det finns inga berg och finns inga sjöar, nej, tro mej på mitt ord. Om inte det är kärlek så...

Jag grät hela tiden.




  • Kommentarer(1)//bloggen.sigbritternald.se/#post813

Borta nu istället för hemma

LångagärdetSkapad av Sigbritt Ernald 2011-11-28 17:56
Idag.

Idag har nycklarna till mitt barndomshem lämnats över till de nya ägarna.

Min barndoms skräck. Att flytta därifrån.

(Jag vill inte höra någon prata om det.)

Det gör ont.


  • Kommentarer(3)//bloggen.sigbritternald.se/#post795
Nästa »