Sigbritt Ernalds blogg

Sigbritt Ernalds blogg

Giv mig min son ditt hjärta

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2013-10-21 18:06
Fick Eskil Francks Giv mig min son ditt hjärta. Han berättar om sin uppväxt i en gammalkyrklig prästfamilj på västkusten på femtiotalet. Det är ganska längesen. Han är några år äldre än jag och vi var verkligen ingen prästfamilj men ändå känner jag igen mycket.

Gudstjänsten. Vi gick ju dit, far sjöng i kören och jag gick i söndagsskolan. Jag tyckte om att gå i söndagsskolan; minns att jag en gång fick min mor att cykla med mig ner till kyrkan fastän hon sa att det var nattvardsgång just den söndan. Det var antingen söndagsskola – oftast – eller nattvardsgång som var något mycket allvarligt och inte fick slarvas med och därför förekom mycket sällan.

När vi kom ner till kyrkan gick farfars bror, som var kyrkvärd, och vek ihop den långa långa långa duk som brukade ligga över altarringen för att skydda den från vinspill. Och jag hade varit så envis. Men inte var det söndagsskola.

Franck skriver om predikan. Den inleddes med lite prästprat, som jag minns det, och sen skulle man läsa fadervår tyst med nedböjt huvud innan det fortsatte med ännu mer prästprat. När det skulle bli nattvard kunde prästen, efter att gudstjänsten var slut, gå ner i gången och ställa frågor till församlingen som om det vore husförhör. Men han svarade själv på frågorna. Nästan jämt, tror jag. Jo, det var nog nån urgammal tant som nån gång sa nåt.

Han hade i alla fall sin långa svarta slängkappa på sig. Den liksom böljade efter honom. Stiligt men lite obehagligt. När jag långt senare var på besök i en prästgård låg det en sån lång svart kappa på en häck. Ungarna har den och leker Dracula med, sa prästen som bodde där. Jag förstår nog det jag.

Det känns så väldigt längesen.

Bakom mig tickar en klocka. På omslagsbilden till boken skymtar ett väggur. Just nu tycks det mig som om det bara är sånt som är sig likt. Bara tickandet.


  • Kommentarer(2)//bloggen.sigbritternald.se/#post1056