Sigbritt Ernalds blogg

Sigbritt Ernalds blogg

Varför alla dessa deckare? Igen.

LästSkapad av Sigbritt Ernald 2014-07-24 10:43
När jag var klar med Torgny Lindgrens bok, gav jag mig på en deckare.

Minsann.

Jag är rätt trött på deckare, de översvämmar ju varenda bokhylla, men om det är är driv i dem, får jag upp läshastigheten igen. Den har saktat av lite för mycket av Lindgren. I hans texter måste varje ord läsas, bara för njutningens skull, och så kan inte alla böcker läsas.

Så en deckare – Arnes Dahls Hela havet stormar som jag fått i nåt sammanhang. "Intensivt spännande på ett sätt som matchas av få andra deckarförfattare", stod det på framsidan. Och ja.

Jag rusar igenom den, men jag kan ändå inte känna att jag har lust till en deckare till. När jag närmar mig slutet får jag den där var-detta-allt?-känslan. Tomhet.

Innehållet och språket ger inte den där svällande fridsamheten i bröstet som t ex Lindgren eller Munro kan ge. Intrigen skapar förstås spänning ett kort tag. Förströelse. Underhållning.

Det ska väl så vara, men det där att det fortfarande skrivs och läses så enormt mycket deckare, det kan jag inte släppa.

Häromdan pratade jag med mig svägerska som läser många och undrade om hon kan skilja den ena historien från den andra. Nä då. Det börjar bli för mycket, för likt, och vi gick över till att prata om Dorothy Sayers förälskelse i lord Peter Wimsey och Sjövall Wahlöös samhällskritik och de eleganta miljöerna i Poirotfilmerna och spänningen när Josephine Teys nystar upp ett historiskt dödsfall.

I stort sett allt annat är en enda … pölsa.

När jag närmar mig slutet av Hela havet stormar tänker jag också att det är opium för folket, en saga om svåröverblickbara konspirationer på hög nivå och hjältar som räddar oss. Och som då ger nåt slags tröst, kanske. Men också befrielse från ansvar och klarsyn.


  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1142