Sigbritt Ernalds blogg

Sigbritt Ernalds blogg

Jag fick

BerättelserSkapad av Sigbritt Ernald 2014-08-13 09:51
Den här sommaren har jag varit så lat.

Allt det där med bären som jag brukar ägna mig åt – leta, hinna före alla andra och därför inte få tillräckligt mogna bär, plocka och plocka – har jag inte gjort.

Det var liksom inte riktigt väder för det, inte det där det-har-nog-hunnit-torka-upp-så-jag-hinner-före-nästa-skur; inte jag-måste-samla-in-före-den-hårda-vintern.

Men till sist ger jag mig ut för att se om det ändå inte är nån liter hallon kvar på hospitalets övergivna buskar.

Och jodå:
Buskaget är väldigt stort, så även om en hel del andra hunnit före mig, gjort gångar och plockat, finns det kvar. Inte heller vinden, åskskurarna och den sena tiden hade tagit allt. Det finns kvar till mig.

Trots taggar, myggor, fästingar och nässlor är det djupt tillfredsställande att plocka, särskilt som det finns mycket mer än jag trodde och dessutom hospitalet hade resurser. Jag hittar olika slags slags hallon – stora, små, gula och en sort som lite liknar björnbär, kanske är det boysenbär.

Dessutom hittar jag en svartvinbärsbuske (o, lycka! aldrig finns det svarta vinbär att köpa!) och krusbär på busken jag trodde skulle vara renrakad.

På hospitalet bodde Gustaf Fröding länge. När jag förser mig från dess övergivna buskar, tänker jag alltid på honom. Fick han vanliga röda hallon eller exklusiva gula? Gillade han också svarta vinbär?

Jag har sett matsedlar för de olika patienterna. De som kunde betala mer fick inte gröt lika ofta och åt efterrätt. Vart hörde Fröding? Han förslösade sitt arv redan som student. Han hade alla pengarna i en ask innanför dörren i sitt studentrum och lät alla som ville ta ur den.

Han fick kanske mycket gröt.

Men han hörde å andra sidan till överklassen. Såna får alltid till det med pengar hur det än är. Familjen.

Och var han med och plockade eller satt han bara i sin säng och var olycklig?

Solen skiner lagom mycket, det fläktar lite, svartvinbärsbuskarna gömmer sina bär i gräset och just när jag lyfter en gren och ser att det på den finns stora mogna bär, går en svart skugga förbi.

– Hej Gustaf, säger jag. Är det okej att jag tar dessa nu? Du behöver dom ju inte.

Han protesterar inte. Hade han gjort det, skulle jag berömt honom för hans dikter, fjäskat lite. Nej, mycket!



  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1148