Sigbritt Ernalds blogg

Sigbritt Ernalds blogg

Numinöst

OrdenSkapad av Sigbritt Ernald 2014-12-25 18:40

Sagrada familia.

Det finns ord som ska beskriva sånt som detta – underbart, fantastiskt, unikt. När upplevelsen är för stor och inte riktigt får plats i bröstet. Men det har liksom gått kitsch i just de ord jag behöver; merkantil kitsch. Allt möjligt och det mest triviala kan nu kallas fantastiskt.

Bilden säger heller inget, också den är kitschig.

Det var nåt med ljuset, med hur pelarna inte lutade som de skulle med ändå bar upp allt; nåt med ljuset, med lusten och fantasin, med jorden och krypen och allt levande på den, myllan och överjordiskheten och andligheten. Samhörigheten. Nånstans. Inte vet jag var. Där bortom.

Trots alla de hundratals människor som traskade runt under valven i sina grå jackor och med sina selfiepinnar.

Jag tänkte att "en midnattsmässa i denna vördnadsbjudande katedral kan bli … ja, fantastisk". (Det finns väl inte så många andra ord, inte som jag kommer på i alla fall. Just nu.) Tänk änglalikt ekande sånger. O come all ye faithful!!! Klang och jubel.

Men inte skulle det bli midnattsmässa där inte. Inte förstår jag varför. Det är ju trots allt en kyrka. Men i kryptan under koret skulle det bli.

Det var något helt annat det.

En gammal men livlig man som delade ut slarvigt hopkomna kopior med sånger och texter och som undrade varifrån vi kom. Det visade sig vara själva prästen. Sen nån kantor som ledde sången med lätt uttråkad min och sen ännu en vars sångröst inte riktigt längre bar. En hel liten grupp av människor som en och en stapplade fram till en ambo för att läsa texter, alla minst 77 år. Och nån kyrkvärd, som mitt under sångerna i början, kom bärande på en stor ljusstake som han ställde framför altaret och tände medan prästen läste nåt. Och den något förvuxne korgossen som snackade lite med kantorerna under tiden. Och organisten som inte alls var samspelt med kantorerna. Och hejsan svejsan. Och Jesusbarnet prästen höll fram i famnen och som alla skulle gå fram och kyssa på tårna medan korgossen stod bredvid och då och då torkade med en näsduk. Och alla, från olika länder, som prästen viftade fram för att läsa texter på sitt modersmål (men ingen var på svenska) och inte vågade titta upp.

Och allt detta var så rörande tafatt mänskligt där under den vördnadsbjudande katedralens golv. Och ändå, och kanske just därför, också andaktsbjudande.



  • Kommentarer(0)//bloggen.sigbritternald.se/#post1175